re-routes

Annie Hägg
Dagmar Moldovanu
Nellie Lindquist

Italienska Palatsets sommar-öppettider är onsdagar och torsdagar 11–14.

Re-Routes utforskar infrastrukturer och deras avbrott. Utställningen undersöker avbrott som ett hinder och samtidigt en möjlighet, en möjlighet i vilken det finns en intim upplevelse, där avbrottet avslöjar infrastrukturens föränderliga komplexitet, liksom de lager av infrastruktur som vi samtidigt formar och formas av.

Det är svårt för mig att glömma berättelsen om Dagmars Moldovanus första levnadsår. Föräldrarna förde dagbok över allt som hände under den första tiden i hennes liv; från bajs och kiss till bad och gröt. Denna upplevelse av det tidiga livet är långt ifrån unik, men händelsen med haveriet i Tjernobyls kärnkraftverk, den efterföljande katastrofen och den effekt den hade på detta tidiga liv, är. Familjen bodde vid den tiden i Rumänien och höll, precis som resten av sina grannar, alla fönster stängda. Inget fick komma in, inget fick komma ut. Även om det är lätt att tänka på ett sådant utrymme som stagnerande, stämmer det inte helt: att ett flöde avbryts är inte detsamma som att det upphör.

Avsaknaden av in- och utlopp resulterar i ett utrymme med hög densitet som skapas av det liv som hela tiden flödar inom det. Bajsandet, kissandet, baden och gröten var alla vanliga livshändelser som fortsatte i utrymmet och adderade till dess densitet. I en sådan densitet flätas fysiska och känslomässiga omständigheter samman och ingår i ett ömsesidigt skapande tillstånd.

Annie Hägg’s film A good word (2024) är en poetisk gestaltning av hur rum kan formas eller omformas genom utbyten. Med inspiration från Elisabet A. Povinellis text “The Gift”, där meta- foren av en öppen väska, snarare än en förseglad, används för att tänka på utrymmen som något som ständigt omkonfigureras. A good word visualiserar materiella eller immateriella interaktioner, eller utbyten, mellan subjekt och deras omedelbara omgivning. Det finns en ständig rörelse mellan skalor och personer där historier beblandas och visar på nära möten mellan inre och yttre världar. Tempot i filmens klippning, där den ena bilden ständigt övergår i nästa, väcker förväntningar, i dessa förväntningar finner vi ett löfte, men ett löfte innebär också möjligheten att det kan brytas.

I Re-routes ställer Dagmar Moldovanu ut en rad skulpturer som installerats i relation till Italienska Palatsets interiör. De rekonstruerade PVC-dörrarna exponerar låsmekanismer och tvärsnitt av deras omonterade ramar samtidigt som ventilationsrör av vattenvingar blivit infogade i fönsterrutorna. Det finns en invertering i sättet dessa dörrar uppvisar sina egna standardiserade modulära former. Vår blick släpps inte in genom fönsterrutorna utan riktas istället mot tvärsnitten i dörrarnas egna mekanismer, som nu blivit värdelösa. Ventilerna, som är luckor för reglering, utmanar idén om en fast standardiserad form. Skulpturerna Blithe (2024) och Sally (2024) har en dubbel betydelse, eftersom de är både förnamn och adjektiv på samma gång. Verket Anecdote (2023) är en uppdaterad emulering av en apparat som konstnärens far satte ihop under elbristen i Rumänien på 80-talet.

I Nellie Lindquist’s film Tower (2024) får vi följa en tonåring som är strandsatt på Köpenhamns flygplats. Tonåringen rör sig runt inom flygplatsens infrastruktur och testar flexibiliteten i de upplevda gränserna för sin omgivning. Detta leder så småningom till att tonåringen vågar sig bortom flygplatsens vanliga gränser och in i den historiska och nu stängda Vilhelm Lauritzen-terminalen från 1937. Därifrån tar hon sig vidare in i kontrolltornet. I filmen fungerar kontrolltornet som en symbolisk utsiktspunkt som knyter samman tonåringens moderna upplevelse med 1900-talets åldrade infrastrukturer och ideal. Genom tonåringens äventyr ger Tower en intim inblick i den infrastrukturella diskursen och hur modernitetens fysiska strukturer, som elektricitet, vägar och flyg, påverkar och ramar in våra upplevelser.

Text av Louise Hammer

Nellie Lindquist arbetar med hur ideologi och makt artikuleras i form, fiktion och infrastruktur. I sin praktik, genom film och skulptur, utforskar hon de ögonblick den bryts. Hon har en MFA i fri konst från Det Kongelige Danske Kunstakademi och från Parsons, The New School (2023).

Annie Hägg har en BFA i fri konst från Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och Kunsthøgskolen i Oslo (2021). Häggs verk fokuserar på omslutande strukturer från ett socialt och materiellt perspektiv. Genom video, skulptur och text utforskar hon små rörelser och handlingar genererade av individuella önskningar i förhållande till större system för organisering.

Dagmar Moldovanu är en bildkonstnär som arbetar med skulptur, installation, offentlig konst och teori. I sitt arbete undersöker hon hur material påverkar infrastrukturella objekt, från hemmiljöer till produktions- och transportsystem, samt kritisk infrastruktur. Hon tog sin MFA-examen vid Malmö Konsthögskola 2021 och är för närvarande inskriven vid The New Centre for Research & Practice.