Helena Wikström - Stina Siljing
31/10-2020 – 14/11-2020
FRAGILT
Helena Wikström och Stina Siljing
Där finns rester av liv som varit. Skelett, lämningar, spår. Strukturer som tömt på kropp framstår i sin ömtåliga bräcklighet. En stiliserad natur där trådar bildar nät och formationer. Anfrätta, fragila och i förfall. Denna skörhet löper som en tråd genom både Stina Siljings och Helena Wikströms utställning.
När vi träffades i början av året för att påbörja arbetet med denna utställning var det som att samtalet bara tog vid trots att vi inte setts på många år. Det är en ynnest att vi kunnat följa varandras konstnärsskap från starten under utbildningstiden fram tills nu när vi ställer ut tillsammans.
Helena Wikström
Jag kan nog upplevas som ganska spretig i min konst och arbetar i många olika material. Ofta växer det fram i samband med att projektet eller idén utvecklas. I denna utställning har jag valt att arbeta med foto, film och skulpturer i papiermaché. Mina verk har titlar utifrån musikaliska termer kanske för att ge ett möjlig ingång att läsa verken på samma sätt som man i ett partitur får vägledning av kompositören hur verket ska spelas.
I videon Sonatina Mesto spelar Händels verk Lascia ch’io pianga en viktig roll. Videon är indelad i tre partier och i det första partiet ses en bar rygg med en animerad bläckfisk som rör sig i en loop – som en andning eller en levande tatuering. Bläckfiskarna återkommer sedan i en serie fotografier av nyfångade bläckfiskar som jag fotade under en resa i södra Italien.
Stina Siljing
Min son Henrik tog sitt liv i april.
I hans lägenhet fanns den scarf som han alltid hade på sig noggrant upphängd. Den bilden fastnade i mitt huvud och alla verk på utställningen är sprungna ur måtten på denna scarf. 34x33 cm.
Henrik tecknade konstant och var tyvärr inte så rädd om sina teckningar. Jag har ramat in en del av de teckningar som finns kvar för att visa på deras värde på ett sätt han aldrig själv gjorde.
I mina verk har jag använt mig av symboler och motiv som ofta förekom i hans teckningar. För mig är det ett sätt att vara nära Henrik. Att följa linjerna i hans teckningar är som att få vara med honom lite.
Det uppochnedvända korset förekommer i många teckningar och kan upplevas som provocerande. Jag vet inte varför han ritade det, vi fick aldrig möjlighet att prata om det. Det känns som att jag fastnade för det för att jag är arg, arg på Gud. Om det finns någon.
Alla verk har kommit till intuitivt men samtidigt planerat. De många olika materialen symboliserar alla möjligheter som finns i livet och samtidigt allt man kan gå miste om.
Det har varit ett flöde och jag känner att det är ett skrik, ett vrål av smärta och sorg.